Mannen utan ansikte

En del av er vet redan att jag har svårt för vanställda ansikten.
Eller svårt för är en underdrift har jag märkt nu.
Jag mår verkligen dåligt av det och då jag kommer ihåg saker i bilder
etsar sig allt det obehagliga fast på näthinnan.

Här i Kalmar för er som inte är bekanta med staden finns en man utan ansikte.
Han är bränskadad till oigenkännerlighet. Självförvållat men han mår bra nu.
Uppenbarligen.

En gång i vintras har vi stött på honom inne på bolaget och en i våras nere vid gästhamnen.
Båda dom gångerna har underbara vänner och fin pojkvänn sett honom före mig
(ser ju rätt illa på långt håll tack o lov) och kunnat be mig vända bort blicken.

Men nu har jag och Kalle mött honom två gånger på inte ens en vecka.
Första gången visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Mina ögon tårades, knäna darrade och jag fick små skrattattacker av chocken.
Försökte blunda men då kom bara det obefintliga ansiktet upp.
Sov inte jättebra den natten kan man säga.

Andra gången var igår. Vi hade tagit en tur i den ljumna sommarkvällen med
våra longboards och skulle lyxa med en banan/choklad milkshake med två sugrör.
Sitta och dingla med benen på en brygga och bara vara.
Det blev inget med det. För där satt han med sina vänner på McDonalds uteservering.
Panikade lite mindre den här gången men jag hoppar fortfarande högt
blir gråtig och darrig och kan inte focusera på ngt annat hur gärna jag än vill.

Funderar på att sätta upp en karta över Kalmar i vardagsrummet
och sätta nålar på ställen vi sett honom. Så jag kan föra statestik
och undvika fler möten. Är löjligt rädd för att möta honom när jag går själv.

Eller så skiter jag i alltihoppa, mår dåligt och ser det som terapi.
Kanske kan se Terror på Elmstreet en vacker dag då solen skiner.

Klart han ska vara ute och njuta av sommaren,
jag är egentligen glad för hans skull att han mår bra, inte låser in sig
i sin lägenhet och har vänner som inte är lika knäppa som mig.

Jag hoppas verkligen att han inte märker hur förstörd jag blir av att se honom.
Även om han kanske är van vid att folk rycker till lite vid första anblick
så måste det ändå kännas som ett slag i magen.
Man får hoppas att han hittat gud eller ngt att han inte längre bryr sig
om små triviala ting som att ha ett ansikte till exempel.








Kommentarer
Postat av: johanna

har du varit med om något läskigt som liten eller varför känner du såhär? tänk att även dom finaste av människor kan vara med om hemska olyckor och bli lite annorlunda :)

2010-07-04 @ 22:36:46
URL: http://jonia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0