Jag är ju inte den som har för vana att blogga långa krönikor men den här fredagen får bli ett undantag bara för att det handlar om en så viktig sak, Civilkurage.

På väg hem från en större matbutik lite längre bort gick jag i en stor vägkorsning förbi en kvinna som vinglade i sina höga klackar och såg allmännt felplacerad ut. Medan jag lydigt väntade på grön gubbe studerade jag hur hon försökte stå still, hur knäna liksom vickade till då och då och hur hon inte gick över sitt övergångsställe när det var grönt.

Jag funderade på om jag skulle gå fram och fråga hur läget var. Trafiklyset slog om. Ska jag-ska jag inte? Nu eller aldrig!

Nä. Min cyniska, bittra djävul på axeln sparkade mig på örat och sa att hon nog säkert gått fel på väg från förfesten till O'learys. (Visst, men så fel? Och var hon inte lite väl ung för att hänga på O'learys?) Skåpbilen bredvid och människorna en bit bort är säkert hennes vänner. De har koll. Hon är nog bara lite fylle/åksjuk. (Klockan tjugo i åtta? ..jag börjar väl bli gammal..) så jag gick vidare med mina helg-matkassar fyllda med exotiska frukter och lyxkaffe.

Så här i efterhand skäms jag över mitt agerande och min feghet. Vad var jag rädd för egentligen? Att inte kunna springa där ifrån med mitt ekologiska o'boypulver och min frukostjuice om något skulle gå snett med människorna i närheten? Det är ju inte så att jag svälter ihjäl utan de där grejerna. Det går att handla igen. Surt, men det går.

Hade inte jag velat att någon ställde ner sina matkassar med omsorgsfullt utvalda varor om jag behövde hjälp?
Om jag plötsligt blev sjuk på tunnelbanan eller hamnade mitt i något bråk?

Ibland blir jag lite konfys över min nyfunna lärarroll. Vad är den och vad är medmänsklighet? Hade det varit på ett skolområde hade jag inte tvekat en sekund på att gå fram till henne. Vad var skillnaden nu då?

Och på tunnelbanan om någon tonåring inte har vett nog att veta att man inte har leriga skor på sätet mittemot, var går gränsen mellan medmänniska och gnälltant? Har jag rätt att säga ifrån bara för att jag inte gillar det tänk om någon inte gillar min orangea duffel, ska den då bara få yttra det utan vidare? Vart går våra gränser och regler som vi har så gott om?

När man vill säga och göra allt det man tror människor omkring en också vill göra men man är osäker på om man har ett stöd bakom sig. Eller är alla lika rädda om sitt skinn som jag var ikväll att vi helt enkelt inte bryr oss så läng vi får komma hem och ångskoka den där palsternackan vi var så sugna på och källsortera våra plastpåsar i prydliga högar.

För det där med att vara utblottad, drogad, överförfriskad och sjuk det händer ju ändå aldrig mig?
Eller..