Gårdagens surrealism hänger kvar som en lätt bakfyllekeps nu på morgonen.

Vi kom fram ganska sent på kvällen efter en smärtfri Ryanair-flygning och började beta av gata upp och gata ner efter ett lämpligt ställe att förtära något på. Med specialguide i form av Kalles lillebror som pluggar här stack vi in näsan på ett tjugotal pubar med livemusik och väldigt många glada irländare som låg lite före oss i festandet.
Tillslut hittade vi en pub med både hjärterum och stjärterum och tog resans första Guinness. Brödlimpa i flytande form och det ljuva gräddiga skummet på toppen. Julafton.

Hittills har Dublin känts som på film. Husen är låga, reklamskyltarna färgglada och pubarna många. Lite som en Hollywoodskapad klychebild, en kuliss och en lilleputtstad där allt är "gulligt". Puben vi hamnade på var inget undantag. Som att kliva rätt in i 90talets sitcom där bartendern är äldre, lite rund och långsam. Han äger baren med sin bror och son som då och då tittar upp ur källaren med en ny öltunna. Kvartersstammisarna hänger på de nersuttna barpallarna längst fram och i hörnet sitter ett gäng och spelar folkmusik eller steppar en liten melodi.